Dimma drev genom den kalla nattluften och vinden jämrade sig och stönade likt en vidunderlig ande. Trycket i luften vittnade om en annalkande storm. Natten hade börjat gå mot sitt slut men mörkret höll i sig tack vare de tjocka, svarta molnbankerna som rullat in. Det kunde inte ha varit mer lägligt för henne. Ju längre hon hann komma desto bättre. Om ovädret höll i sig en bit in på förmiddagen skulle hon hinna över bergskedjan. Mer än så vågade hon inte hoppas på. Men bättre än det var doftspåret ...
↧