Som att få en dolk i ryggen.
Precis så hade det känts när Bael fick beskedet att hans egen bror lagt familjen bakom sig och bara lämnat dem med den där blå maran. Han hade åtminstone hoppats på ett ordentligt farväl, ansikte mot ansikte. Men nej. Volbara hade fullständigt skitit i om flocken, familjen, hans eget kött och blod råkade ut för någon form av missöde, som nu hände, när garden sänkts för ett kort ögonblick. Familjen var inte bara besudlad, förnedrad, utan borta. Ärren från de ...
↧