Växternas effekt hade avtagit, äntligen kunde hon resonera normalt och kände inte längre att världen var ett enda stort fluffigt rosa moln. Zey-So hade gjort det för hennes eget bästa men hon hade inte gillat hur det påverkat henne. Rädslan för tröttheten som rev och slet i henne var tillbaka, men kanske, bara kanske var det värt det. När dem höll på att avta helt hade hon legat utslagen i flera timmar en bit upp i bergskedjan. Trots den oskyddade plats hon däckat på var hon helt oskadd och klättrade ...
↧