Solnedgångens ljus lyste upp de nakna klipporna, fick deras normalt gråbruna kroppar att dansa i röda och lilafärgade skuggor. Stämningen var lugn, allt var vackert. Och inget kunde förstöra det, för det var redan fel. Småsten rusade ivrigt ner för stup, följd av större bumlingar och hjärtskärande skrik de få gånger varelser hamnade i kläm.
Mitt i allt vandrade en ödslig, svart gestalt fysiskt utmattad och med huvudet sänkt mot marken under sina tassar. Mörkret som brukade förfölja honom, prata ...
↧